Sara Arámbula på Tollarps bibliotek

Skånska skrönor

En ruggig onsdagskväll i mitten av december vandrar vi väntande fram och tillbaka. Kommer hon inte snart? Men så hör vi ytterdörren till biblioteket öppnas och hon kommer in med två kandelabrar i högsta hugg. Hon är på plats och vi andas ut. Tillsammans får vi kandelabrarna med stearinljusen på plats och släcker lysrörslamporna i rummet. Den dämpade belysningen med levande ljus ger en fin inramning till den stundande berättarkvällen. Folk börjar komma, småpratar med varandra och med kvällens gäst. När klockan är slagen är alla sittplatser upptagna och Sara Arámbula intar scenen. Hon är apotekaren som numera lever på sitt berättande och 2009 blev nordisk mästare i berättande. Ikväll gästar hon Tollarps bibliotek för att berätta skånska skrönor. Vi får oss en lång rad av humoristiska och dråpliga skrönor serverade på ett underhållande sätt. De handlar om allt från spöken och snapphanar till chokladkalendrar, fyrkantiga ägg och en lus stor som en gris!

Kvällens första berättelse utspelar sig i Skepparslöv. Där bodde Saras mormor och morfar och där invid kyrkogårdsmuren förvarades ved i stora staplar för att användas till uppvärmningen av byns kyrka och skola. Men brännehögarna hade en tendens att sjunka lite väl fort och fortare på nätterna än på dagarna… Morfar bestämde sig för att ta fast vedtjuven och uppfinningsrik som han var spände han upp snubbeltråd runt högarna och en tråd som gick därifrån in i sovrummet. Den tråden hade en liten pingla i änden och nu skulle han höra så fort någon försökte sig på att stjäla bränne. På kvällen lade sig mormor och morfar för att sova, men det dröjde inte länge förrän den lilla klockan pinglade och morfar for upp. Nu gällde det! Han skyndade sig ner för trappan, fick på sig sina tofflor och klev iväg mot brännehögarna. Han insåg dock snabbt att i sin vita nattskjorta och med nattens klara månsken så skulle vedtjuven snart se honom om han kom klivande på detta sätt. Så han tog sig in på kyrkogården och började smyga fram mellan gravstenarna. När han kommer fram till den del av kyrkogårdsmuren där veden ligger så ställer sig morfar uppe på muren och ropar: ”Nu tar jag dig din jävel!” Hoppar ner och ska springa efter tjuven som är på väg därifrån. Men att hoppa i mörker och med tofflor på fötterna är ingen bra kombination. Morfar vrickar foten och kan inte springa efter tjuven som han ser försvinna i fjärran… En annan person som är ute denna natt är distriktssköterskan. Hon är en stursk kvinna, som inte är rädd för något och som absolut inte tror på spöken eller andra vidskepligheter. Efter ett nattligt sjukbesök kommer hon nu cyklande mot kyrkan. När hon närmar sig kyrkogården anar hon något vitt fladdra mellan gravstenarna. Vad kan det vara? Hon saktar in för att kunna se vad det är. Men så står plötsligt en vit gestalt uppe på kyrkogårdsmuren och ropar med hes stämma: ”Nu tar jag dig din jävel!” Distriktssköterskan som aldrig har trott på gengångare eller andra vidskepligheter ändrar på en gång uppfattning och cyklar, som hon aldrig tidigare gjort, för att komma så fort som möjligt ifrån platsen. Dagen därpå beger sig mormor till byns affär för att handla och där inne står distriktssköterskan och berättar livligt om att hon under natten mött ett spöke vid kyrkogården. Då börjar mormor i sitt stilla sinne undra om detta spöke kan ha något att göra med morfars nattliga tjuvjakt… Ett litet smakprov på Sara Arámbulas skrönor!