Först ut av berättarna var Ulla från Vä som kom på morgonen den 1 mars. Ulla berättade barndomsminnen i 45 minuter. Hon växte upp på landet i en gård i Kyllingaröd, gården som finns ingraverad på ett vackert fat visade Ulla för oss. Hon visade också ett foto av sig själv som barn, en söt liten flicka som alltid hade rosett i sitt hår, ofta i färger som passade till klänningen. Sedan berättade Ulla med inlevelse och ibland med dramatik. Hennes lekkamrat Kerstin var med om de flesta av äventyren och bl.a. älskade de att cykla när de var 5 år och var nästan alltid ute och lekte. Om hon och Kerstin blev ovänner så fick de snabbt bli sams igen, annars hade de ingen att leka med. Hemma hade de radio men ingen TV och när man ringde fick man lyfta luren och begära telefonnumret man skulle till, man kunde t.ex. säga jag ska till fem noll. De hade inget lördagsgodis utan fick bara godis ibland, det brukade bli karameller i en pappersstrut, karamellerna fick man välja ur stora glasburkar i lanthandeln. Precis som i Bullerbyn, den filmen hade några av barnen sett och visste vad Ulla menade. När familjen skulle till Degeberga och handla åkte de häst och vagn och i lanthandeln där de handlade luktade det sill. Där såldes också verktyg, tyg och mjölet vägde de upp och kaffet malde de i en kvarn. När de några år senare köpte en bil så mindes Ulla att det satt en väska fastspänd bak på bilen, det liknade en resväska. Vi fick under stor spänning lyssna till när Ulla och Kerstin hörde mystiska steg utanför lekstugan och sedan blev de inlåsta av någon som de trodde var en tjuv eller ännu värre! Det blev nästan mörkt och när ingen kom för att hämta de mörkrädda flickorna som ropat på hjälp steg spänningen när vi fick veta att flickorna krossat en ruta i ett fönster högt upp och gemensamt lyckades pressa sig ut. Ibland hände det att Ulla hittade på hyss precis som en viss Emil i Lönneberga, en gång plockade hon av alla blommorna på Löjtnantshjärtan för att ge till ägaren, men det blev inte så uppskattat som Ulla hoppats eller när hon välte burken med te ut på hela golvet, det var ju inga påsar på den tiden utan ”massor” av blad. En annan likhet med Emil var att Ullas familj hade en egen Krösamaja som Ulla tyckte väldigt mycket om, hon hette Johanna och hjälpte till på gården. Precis som Krösamaja bar Johanna förkläde och Ulla minns hur hon satt ute på åkern och delade potatis med en kniv när det skulle sättas potatis, en stor kontrast mot dagens maskiner. När Ulla slutat sina trevliga berättelser lånade barnen med sig lite böcker till förskolan, en del av böckerna handlade om hur det var förr.
Den 8 mars var det Alves tur att komma och berätta för andra förskolebarn om hur det var att växa upp på 40-talet på gården Toftadal i Örmatofta. Han visade också foton från den tiden. Barnen förvånades över hur konstig barnvagnen såg ut som Alve legat i. När han berättade om att man lekte gömme och spelade spel undrade barnen om det var Tv-spel men fick veta att det var Fia. På vintern åkte man mycket skidor och skridsko. De fick också veta att det inte fanns någon förskola på den tiden. Alve var hemma hos sin mamma tills han som 7-åring började i Örmatofta skola(är bostad i dag). I skolan hade man bänkar och det var viktigt att man skulle ut och få luft på rasterna. Alve hjälpte till på gården. Han fick bl a så morötter m m och rida ut hästen på bete. Han blev sen själv lantbrukare i Brearöd. Alve berättade om mjölkkor och olika sätt att ta hand om mjölken, odling och gallring av betor och att en sugga kunde få 7-15 kultingar. Barnen kände till olika sädesslag men de hade säkert nya kunskaper med sig hem efter den trevliga berättarstunden med Alve. Efteråt tittade de i böcker om bondgårdsliv och förr tiden, de lånade också med sig av böckerna till förskolan.
Skrivet av Birgitta och Ellinor från Vä bibliotek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar